Appendix:Swedish corpus/Percival Keene 1

• 1932 (1842), Frederick Marryat, Percival Keene, anonymous Swedish translation, English original

I

Ett par mil från staden Southamton ligger ett gammalt herresäte, under namn av Madeline Hall som under århundraden tillhört familjen de Versely.

A few miles from the town of Southampton there is an old mansion-house, which has been for centuries known as Madeline Hall, in the possession of the de Versely family.

Huvudbyggningen, hållen i ädel stil, är omgiven av en skogrik, vidsträckt park, och, vad som är ännu bättre, 12,000 tunnland jord tillhöra egendomen.

It is a handsome building, surrounded by a finely timbered park of some extent, and, what is more important, by about 12,000 acres of land, which also appertain to it.

Vid tiden för denna berättelses början, bodde på egendomen en äldre ogift dam av börd, miss Delmar, syster till avlidne lord de Versely samt faster till nuvarande lorden och en kommendörkapten Delmar, andre sonen till den avlidne ädlingen.

At the period in which I commence this history, there resided in this mansion an elderly spinster of rank, named the Honourable Miss Delmar, sister of the late Lord de Versely and aunt to the present earl, and an Honourable Captain Delmar, who was the second son of the deceased nobleman.

Egendomen tillhörde fröken Delmar, med rättighet att till sin död fritt disponera över densamma.

This property belonged to the Honourable Miss Delmar, and was at her entire disposal upon her decease.

¶ Kommendörkapten Delmar innehade då för tiden, kommandot på en fregatt, använd vid kanaltjänstgöring, som det kallades, vilket betydde, att befälhavaren hade säte i underhuset, att han voterade med ministären, samt att han, på det hans röst alltid vid behov måtte kunna påräknas, aldrig gick till sjöss annat än under parlamentsferierna.

¶ The Honourable Captain Delmar, at the time I am speaking of, commanded a frigate employed upon what was designated channel service, which in those days implied that the captain held a seat in the House of Commons and that he voted with the ministry; and further, that his vote might, when required, be forthcoming, the frigate was never sea-going, except during the recess.

Nämnas bör dock, att hans majestäts skepp Paragon understundom gick till segels och kryssade i sikte av land två à tre dagar, tills stewarden rapporterade, att mjölken, som var avsedd för chefens bord, började surna, vilken viktiga omständighet gjorde att rodret genast lades upp, och fregatten ankrade i närmaste hamn.

It must be admitted that H.M. ship Paragon did occasionally get under weigh and remain cruising in sight of land for two or three days, until the steward reported that the milk provided for the captain’s table was turning sour; upon which important information the helm was immediately put up, and the frigate, in a case of such extreme distress, would drop her anchor at the nearest port under her lee.

Eftersom Paragon ständigt var stationerad vid Spithead, visade kommendörkapten Delmar mycket uppmärksamhet mot sin faster, vilken han ofta besökte på Madeline Hall.

Now as the Paragon was constantly at Spithead, Captain Delmar was very attentive in visiting his aunt, who lived at Madeline Hall;

Elaka tungor sade, att närmaste motivet härför var, att hon disponerade över en så präktig egendom.

ill-natured people asserted, because she had so fine an estate in her own gift.

Vad som är säkert är, att han, till den åldriga damens stora förnöjelse, stannade kvar flera veckor å rad, vilket var henne så mycket mera glädjande, som hon tyckte om sin brorson, och även hade den egenheten att tycka om sjömän.

Certain it is, that he would remain there for weeks, which gave great satisfaction to the old lady, who liked her nephew, liked attention, and was even so peculiar as to like sailors.

Det bör även omnämnas, att där fanns ännu en person, som tyckte om kommendörkaptenen, och om sjömän.

But it must be observed that there was another person at the mansion who also liked the captain, liked attention, and liked sailors;

Denna var miss Arabella Mason, en ganska täck flicka om aderton år, som oupphörligt såg sig i spegeln, endast i den lovvärda avsikten att utröna, huruvida hon någonsin sett ett ansikte, som hon föredrog framför sitt eget, och som aldrig kunde läsa en roman, utan att finna en förvånande likhet emellan hjältinnan och sitt eget vackra jag.

this was Miss Arabella Mason, a very pretty young woman of eighteen years of age, who constantly looked in the glass merely to ascertain if she had ever seen a face which she preferred to her own, and who never read any novel without discovering that there was a remarkable likeness between the heroine and her pretty self.

¶ Miss Arabella Mason var äldsta dottern till en förvaltare hos den förre lord de Versely, brodern till fröken Delmar, och hade hennes far alltid varit mycket aktad av honom för sin trohet och sina insikter. Han bokstavligen stupade på sin tjänstepost; ty en dag då han övervakade ett skogsbygge, krossades han av ett kullfallande träd.

¶ Miss Arabella Mason was the eldest daughter of the steward of the old Lord de Versely, brother to the Honourable Miss Delmar, and was much respected by his lordship for his fidelity and his knowledge of business, in the transaction of which he fell, for he was felling trees, and a tree fell upon him.

Han efterlämnade en änka och tvenne döttrar, om vilka det allmänt troddes, att de befunno sig i goda omständigheter, ty mannen hade alltid varit ganska mån om sig.

He left a widow and two daughters: it was said that at his death Mrs Mason was not badly off, as her husband had been very careful of his earnings.

Mrs Mason ville likväl icke erkänna något välstånd, tvärtom föregav hon sig vara mycket fattig.

Mrs Mason, however, did not corroborate this statement; on the contrary, she invariably pleaded poverty;

Efter lord de Verselys död, som inträffade strax efter förvaltarens, skickade därför fröken Delmar de båda flickorna till en pensionsinrättning på landet, varest de kunde erhålla en efter sitt stånd passande uppfostran.

and the Honourable Miss Delmar, after Lord de Versely’s death—which happened soon after that of his steward—sent both the daughters to be educated at a country school, where, as everything that is taught is second-rate, young ladies, of course, receive a second-rate education.

Mrs Mason, som ofta blev bjuden att tillbringa en månad på Madeline Hall, plägade då ofta föra med sig sin äldsta dotter, som redan hade lämnat pensionen.

Mrs Mason was often invited by the Honourable Miss Delmar to spend a month at Madeline Hall, and used to bring her eldest daughter, who had left school, with her.

Slutligen förbyttes dotterns visiter till en stadigvarande vistelse på stället, under det modern mera sällan inbjöds.

Latterly, however, the daughter remained as a fixture, and Mrs Mason received but an occasional invitation.

I vilken egenskap miss Mason fått anställning hos fröken Delmar, var ej lätt att komma underfund med.

It may be inquired in what capacity Miss Arabella Mason remained at the Hall;

Hon kunde inte sägas vara en tjänare, ty hennes behandling utvisade något förmer; inte heller tillhörde hon uteslutande salongen, enär hennes lägre börd utestängde henne från umgänget med noblessen.

she was not a servant, for her position in life was above that of a menial; neither was she received altogether in the saloon, as she was of too humble a grade to mix with gentry and nobility;

Hon var snarare ett sorts mellanting, en ödmjuk sällskaparinna i förmaket, men som kunde se hushållerskan över axeln; en budbärerska och skafferska för fröken Delmar, en sorts föreningslänk emellan den aristokratiska gamla damen och hennes manliga omgivning, mot vilken senare hon visade en slags jungfrulig rädsla.

she was, therefore, betwixt and between, a sort of humble companion in the drawing-room, a cut above the housekeeper in the still-room, a fetcher and carrier of the honourable spinster’s wishes, a sort of link between the aristocratic old dame and her male attendants, towards whom she had a sort of old maidish aversion.

Om än denna hennes ställning inom familjen kunde sägas vara mycket bekväm för matmodern, måste man dock medgiva, att den var vådlig nog för en ung, tanklös och ganska vacker flicka, som därtill var av ett mycket livligt temperament, mycket näpen i sina svar och mycket svag för beundran.

However this position might be found useful to her mistress, it must be admitted that it was a most unfortunate position for a young, thoughtless, and very pretty girl, moreover, who was naturally very lively, very smart in repartee, and very fond of being admired.

Eftersom kommendörkapten Delmar var ganska flitig med besöken hos sin faster, föll det sig helt naturligt, att han fäste någon uppmärksamhet vid hennes ödmjuka sällskapsdam.

As the Honourable Captain Delmar was very constant in his visits to his aunt, it was but natural that he should pay some little attention to her humble companion.

Förtroligheten dem emellan tilltog så småningom, och det dröjde icke länge förrän bland tjänstfolket glunkades om, att kommendörkaptenen och miss Bella Mason blivit sedda tillsammans uti murgrönsbersån, och då nu kommendörkaptenens besök under en tid av tvenne år allt oftare förnyades, växte skandalen och folkets prat blev allt mer illasinnat.

By degrees the intimacy increased, and at last there were reports in the servants’ hall, that the captain and Miss Bella Mason had been seen together in the evergreen walk; and as the captain’s visits were continually repeated during the space of two years so did the scandal increase, and people became more ill-natured.

Man glunkade om, att miss Bella ofta badade i tårar, och den gamle hovmästaren och den ännu äldre hushållerskan skakade betänksamt sina huvuden emot varandra, likt tvenne mandariner.

It was now seen that Miss Bella had been very often found in tears, and the old butler and the older housekeeper shook their heads at each other like responsive mandarins;

Den enda person, som levde i okunnighet om de skandalösa ryktena, var gamla fröken själv.

the only person who was ignorant of the scandal afloat was the old lady spinster herself.

Kommendörkapten Delmar hade alltid med sig en betjänt, och denne viktige person hade han tagit ur den marintrupp, som blivit kommenderad på fregatten.

I must now introduce another personage. The Honourable Captain Delmar did not, of course, travel without his valet, and this important personage had been selected out of the marine corps which had been drafted into the frigate.

Benjamin Keene, så hette betjänten, var också begåvad med åtskilliga av de egenskaper, som äro nödvändiga hos en betjänt.

Benjamin Keene, for such was his name, was certainly endowed with several qualities which were indispensable in a valet;

Han var proper till sin yttre människa, hövlig i sitt uppförande, och betraktade kommendörkapten Delmar som den förnämste man i världen, näst kungen av England.

he was very clean in his person, very respectful in his deportment, and, after the sovereign of Great Britain, looked upon the Honourable Captain Delmar as the greatest person in the world.

Benjamin Keene var dessutom, fastän blott en simpel marin, den vackraste karl man ville se, och eftersom han var lika väl växt, som ståtlig till hållning, ådrog han sig alla unga kvinnors beundran.

Moreover, Benjamin Keene, although only a private marine was, without exception, one of the handsomest men that ever was seen and being equally as well made and well drilled as he was handsome in person, he was the admiration of all the young women.

Men naturen, som understundom har för vana att vara njugg på ett håll, då hon slösar på ett annat, hade i stället knappat in på hans hjärnmassa, och då han således var för inskränkt att kunna lära något, hade han ej mera bildning än att han nätt och jämt varit i stånd att genom ständig övning vinna färdighet i handgevärsexercis och att mekaniskt förrätta sin tjänst som betjänt.

But Nature, who delights in a drawback, had contrived to leave him almost without brains; and further, he was wholly uneducated—for he was too stupid to learn—his faculties were just sufficient to enable him, by constant drilling, to be perfect in the manual exercise, and mechanically to perform his duties as a valet.

¶ Ben var alltid sin herre följaktig till Madeline Hall, där han, på samma gång han åtnjöt folkets beundran även blev ett föremål för deras åtlöje.

Ben always accompanied his master to the hall, where the former was at one and the same time the admiration and laughter of all the servants.

Det behöver knappt nämnas, att den livliga och kvicka miss Arabella Mason betraktade Ben såsom en sig mycket underordnad person, åtminstone var detta händelsen vid hans första ankomst;

It hardly need be observed, that the clever and sprightly Miss Arabella Mason considered Ben as one much beneath her, that is, she said so on his first arrival at Madeline hall;

men, besynnerligt nog, yppade sig tvenne år senare, just vid den tid, då ryktet gick, att man ofta träffat henne gråtande, en förändring i hennes uppförande mot honom.

but, strange to say, that two years afterwards, just at the time that reports had been raised that she had been frequently discovered in tears, there was a change in her manner towards him;

Somliga påstodo med bestämdhet, att hon satt kurs på den vackre marinen, vilket visserligen förlöjligades av andra, men ett faktum var likväl, att förtroligheten tycktes hastigt tilltaga.

indeed some people insinuated that she was setting her cap at the handsome marine: this idea, it is true, was ridiculed by the majority; but still the intimacy appeared rapidly to increase.

Framdeles försäkrade de, som vetat allt om en sak, sedan den väl inträffat, att Ben aldrig skulle vågat höja sina blickar till ett så olika parti, om han icke därtill blivit föranledd av sin husbonde, som bestämt önskade, att han skulle gifta sig med flickan.

It was afterwards asserted by those who find out everything after it has taken place, that Ben would never have ventured to look up to such an unequal match had he not been prompted to it by his master, who actually proposed that he should marry the girl.

Att så verkligen var händelsen, fastän de icke visste något därom, är helt säkert;

That such was the fact is undoubted, although they knew it not;

och Ben, som ansåg en önskan av sin chef vara detsamma som en befallning, gjorde honnörsställning till tecken av lydnad, så snart det blev klart för honom, vad som fordrades att han skulle göra.

and Ben, who considered the wish of his captain as tantamount to an order, as soon as he could comprehend what his captain required of him, stood up erect and raised his hand with a flourish to his head, in token of his obedience.

Kort därefter återkom kommendörkapten Delmar till Madeline Hall, och dagen därpå blev det kunnigt för alla, att miss Arabella Mason verkligen hade ingått ett hemligt giftermål med den vackre Benjamin Keene.

Shortly afterwards, Captain Delmar again came over to Madeline Hall, accompanied as usual, by Ben, and the second day after their arrival it was made known to all whom it might concern, that Miss Arabella Mason had actually contracted a secret marriage with the handsome Benjamin Keene.

¶ Som vanligt vid dylika fall var fröken Delmar den, som sist fick kännedom om den intressanta nyheten, som hennes brorson åtog sig att meddela henne.

Of course, the last person made acquainted with this interesting intelligence was the Honourable Miss Delmar, and her nephew took upon himself to make the communication.

I början brusade fröken upp av harm, och förundrade sig över flickans brist på finare känslor, men isynnerhet däröver, att hon velat nedlåta sig till giftermål med en simpel marin.

At first the honourable spinster bridled up with indignation, wondered at the girl’s indelicacy, and much more at her demeaning herself by marrying a private marine.

Delmar svarade, att det visserligen vore sant, att Ben endast var simpel karl; men att varje soldat i och genom sitt yrke var en gentleman.

Captain Delmar replied, that it was true that Ben was only a private, but that every common soldier was a gentleman by profession.

Han nekade icke till, att Bella Mason kunnat göra ett bättre parti; men hon vore dock endast en tjänarinna hos hans tant och Ben var hans betjänt, varför skillnaden ej var så särdeles stor.

It was true that Bella Mason might have done better—but she was his aunt’s servant, and Keene was his valet, so that the disparity was not so very great.

Han antydde, att han länge sett den växande tillgivenheten; talade om faran för ungt folk att lämnas så mycket tillsammans; häntydde på vad tillfället kunde göra, och utbredde sig över det moraliska och passande.

He then intimated that he had long perceived the growing attachment; talked of the danger of young people being left so much together; hinted about opportunity, and descanted upon morals and propriety.

Fröken Delmar lugnades av sin brorsons väl avpassade tal;

The Honourable Miss Delmar was softened down by the dexterous reasoning of her nephew;

hon var förtjust över, att så mycken dygd kunde finnas hos en sjöman, och efter en timmas samtal blevo de unga tu efterskickade, i nåder förlåtna, och mrs Keene erhöll, efter att nödgats avhöra en ganska tråkig föreläsning, en ganska vacker present.

she was delighted to find so much virtue extant in a sailor; and, after an hour’s conversation, the married couple were sent for, graciously pardoned, and Mrs Keene, after receiving a very tedious lecture, received a very handsome present.

Men, om också hennes matmoder var blidkad, var hennes mor det ej. Så snart gamla mrs Mason fick veta händelsen, begav hon sig till Madeline Hall.

But if her mistress was appeased, Mrs Keene’s mother was not. As soon as the intelligence was received, old Mrs Mason set off for Madeline Hall.

Hon hade först ett samtal i enrum med sin dotter och sedan med kapten Delmar, varefter hon genast avreste, utan att uppvakta ägarinnan på stället eller växla ett enda ord med någon av tjänstefolket.

She first had a closeted interview with her daughter, and then with Captain Delmar, and as soon as the latter was over, she immediately took her departure, without paying her respects to the mistress of the Hall, or exchanging one word with any of the servants;

Detta uppförande gav anledning till ytterligare rykten; somliga ursäktade hennes handlingssätt över dotterns oförsiktiga steg, andra däremot tänkte på helt annat satt om saken.

this conduct gave occasion to more innuendoes—some indeed ascribed her conduct to mortification at her daughter’s having made so imprudent a match, but others exchanged very significant glances.

¶ Tre veckor efter giftermålet, då parlamentet redan blivit prorogerat, ansåg hamnamiralen vara i sin ordning att utsända fregatten på kryssning.

Three weeks after the marriage, the Parliament having been prorogued, the admiral of the port considered that he was justified in ordering the frigate out on a cruise.

Ben följde naturligtvis sin herre, och det dröjde tre månader, innan fregatten återvände i hamn.

Ben Keene, of course accompanied his master, and it was not until three months had passed away that the frigate returned into port.

Efter att hava uppvaktat amiralen, avreste kommendörkapten Delmar, åtföljd av sin lycklige marin, för att efter vanligheten uppvakta sin tant.

As usual, the Honourable Captain Delmar, as soon as he had paid his respects to the admiral, set off to visit his aunt, accompanied by his benedict marine.

Vid sin framkomst fann han allt i stor oordning; något måste hava inträffat, som slagit hela huset med häpnad.

On his arrival, he found that everything appeared to be in great confusion; indeed an event was occurring which had astonished the whole household;

Hovmästaren bockade sig djupt för kommendörkaptenen; betjänterna glömde sina vanliga smilande miner, när han steg ur;

the butler made a profound bow to the captain; the footmen forgot their usual smirk when he alighted.

kommendörkapten Delmar infördes under högtidlig tystnad i förmaket, och hans tant, som blivit underrättad om hans ankomst, emottog honom med en stel och ovanligt kall min och med armarna korslagda över det vita musslinsförklädet.

Captain Delmar was ushered in solemn silence into the drawing-room, and his aunt, who had notice of his arrival received him with a stiff, prim air of unwonted frigidity, with her arms crossed before her on her white muslin apron.

¶ – Min dyra tant, sade kommendörkaptenen, då hon kallt fattade hans framräckta hand, vad har hänt?

“My dear aunt,” said Captain Delmar, as she coldly took his proffered hand, “what is the matter?”

¶ – Jo, min brorson, svarade den gamla fröken, din marins och Bella Masons giftermål borde ha ägt rum sex månader tidigare.

“The matter is this, nephew,” replied the old lady—“that marriage of your marine and Bella Mason should have taken place six months sooner than it did.

Världen är ond, min brorson, och sjömän äro, fruktar jag...

This is a wicked world, nephew; and sailors, I’m afraid, are—”

¶ – Mariner borde ni säga, min älskade tant, inföll kommendörkapten Delmar inställsamt.

“Marines, you should say, in this instance, my dear aunt,” replied Captain Delmar, insinuatingly.

Jag måste erkänna, att varken sjömän eller mariner äro så nogräknade, som man har rätt att fordra; emellertid har ju Ben gift sig med henne.

“I must confess that neither sailors nor marines are quite so strict as they ought to be; however, Ben has married her.

Tillåt mig, min goda tant, att tala för deras ursäktande, ehuru jag är mycket ledsen över, att en sådan händelse passerat i tants hus.

Come, my dear aunt, allow me to plead for them, although I am very much distressed that such an event should take place in your house.

Jag ämnar, tillade han efter en paus, giva Keene fem och tjugo för sin djärvhet, så snart jag återvänt ombord.

I think,” added he, after a pause, “I shall give Mr Keene seven dozen at the gangway, for his presumption, as soon as I return on board.”

¶ – Det hjälper ej saken, min brorson, svarade fröken Delmar.

“That won’t mend the matter, nephew,” replied Miss Delmar.

Jag skall köra henne ur huset, så snart hon blir så frisk, att hon kan flytta.

“I’ll turn her out of the house as soon as she can be moved.”

¶ – Och jag skall i min ordning piska honom duktigt, bara jag väl fått honom ombord, tillade kommendörkaptenen.

“And I’ll flog him as soon as I get him on board,” rejoined the captain.

Jag vill ej, att era känslor ska’ bli sårade och ert sinne oroas på detta sätt, genom ett opassande uppförande av dem, som äro mig följaktiga; – nedrigt – skamfullt – avskyvärt – oförlåtligt, utropade kommendörkaptenen, under det han på sjömansmanér gick fram och tillbaka i rummet.

“I will not have your feelings shocked, and your mind harassed in this way, by any impropriety on the part of my followers—most infamous—shameful—abominable—unpardonable,” interjected the captain, walking the quarter-deck up and down the room.

Minst en timma fortfor fröken Delmar att tala och kommendörkaptenen att instämma i allt, vad hon sade.

The Honourable Miss Delmar continued to talk, and the honourable captain to agree with her in all she said, for an hour at least.

Då tillfälle gives att giva luft åt sin förargelse utan att röna den minsta motsägelse, talar man snart bort densamma; sådant var även fallet med fröken Delmar.

When people are allowed to give vent to their indignation without the smallest opposition they soon talk it away; such was the case with the Honourable Miss Delmar.

Först, då hon fick veta att Bella Keene lyckligen nedkommit med en rask pojke, vände sig den förtörnade fröken bort med fasa;

When it was first announced that Bella Keene was safely in bed with a fine boy, the offended spinster turned away from the communication with horror;

då hennes kammarjungfru vågade tillägga, att det var ett litet vackert barn, fick hon befallning att hålla sin mun;

when her own maid ventured to remark that it was a lovely baby, she was ordered to hold her tongue;

hon ville ej se den sjuka modern, och den otäcka marinsoldaten blev dömd att stanna nere i köket, på det hon ej skulle bli besmittad genom att möta honom i trapporna.

she would not see the suffering mother, and the horrid marine was commanded to stay in the kitchen, lest she should be contaminated by meeting him on the stairs;

Men med varje dag lade sig hennes vrede, och innan fjorton dagar gått till ända, hade fröken Delmar icke allenast sett, utan även beundrat den lille pysen.

but every day softened down her indignation, and before a fortnight was over the Honourable Miss Delmar had not only seen but admired the baby;

Hon beslöt äntligen att besöka modern, som nu var nog återställd, för att kunna uthärda en tvenne timmars föreläsning, i vilken den värda fröken utbredde sig över hennes oanständighet, oförsiktighet, obetänksamhet, ostadighet, oaktsamhet, oåterhållsamhet, okyskhet;

and at last decided upon paying a visit to the mother, who was now sufficiently recovered to undergo a lecture of about two hours’ length, in which the honourable spinster commented upon her indecency, indiscretion, inconsiderateness, incorrectness, indecorum, incontinence, and indelicacy;

förehållande henne, att hennes uppförande var ytterst oförlåtligt, ytterst osedligt och ytterst opassande.

pointing out that her conduct was most inexcusable, iniquitous, and most infamous.

Sedan fröken Delmar arbetat fram denna långa rad o, måste hon hämta sig och draga andan.

The Honourable Miss Delmar having had such a long innings then gave it up, because she was out of breath.

Bella, som var en slipad flicka och tåligt väntat, för att få svara, förklarade nu, under många tårar, att hon erkände sitt uppförande hava varit oförlåtligt;

Bella, who waited patiently to make her response, and who was a very clever girl, then declared, with many tears, that she was aware that her conduct was inexcusable,

men hennes fel hade varit ofrivilligt, och hennes sorg var outsäglig; oerfarenhet och oförstånd hennes enda ursäkt;

her faults had been involuntary, and her sorrow was inexpressible; her inexperience and her infatuation her only apology;

att hennes oro över matmoderns ogunst skulle otroligt föröka hennes lidande;

that her infelicity at her mistress’s displeasure would inevitably increase her sufferings;

försäkrade att hon icke var oförbätterlig och att, om hennes matmor blott ville giva henne sin förlåtelse, skulle hon, så visst som hon ville ärva himmelriket, aldrig göra så mer.

assured her that she was not incorrigible, and that if her mistress would only indulge her with forgiveness, as she hoped to inherit heaven she would never incur her anger by committing the same fault again.

Tillfredsställd av denna försäkran, lugnade sig fröken Delmar, och icke allenast gav sin förlåtelse, utan tog till och med barnet i sitt knä, på det Bella måtte få ledighet att läsa i den bibel, hon skänkt henne.

Satisfied with this assurance, the Honourable Miss Delmar softened down, and not only forgave, but actually took the child into her lap that Bella might read the Bible which she had presented her with.

Läsare! det barn, som denna stora heder vederfors, som verkligen låg i detta obefläckade knä, på detta förkläde av obefläckad snövithet, hos den obefläckade fröken Delmar, var ingen annan än hjälten i denna berättelse.

Reader, the child who had this great honour conferred upon him, who actually laid in the immaculate lap, on the apron of immaculate snowy whiteness of the immaculate Honourable Miss Delmar, was no other person than the narrator of this history—or, if you please it, the Hero of this Tale.

Fastän min mor sålunda hade återfått sitt lugn, var det likväl icke troligt, att hennes man skulle bliva särdeles belåten med en så ovanlig tilldragelse; tjänstefolkets snack och speglosor över vad som hänt uteblevo ej heller.

That my mother had so far smoothed things pretty well must be acknowledged; but it was to be presumed that her husband might not be pleased at so unusual an occurrence, and already the sneers and innuendoes of the servants’ hall were not wanting.

Mellan kommendörkapten Delmar och Ben tycktes likväl, kort efter mitt inträde i världen, någon sorts förklaring hava ägt rum.

It appeared, however, that an interview had taken place between Ben and Captain Delmar shortly after my making my appearance:

Vad som därvid tilldrog sig, blev aldrig känt, men säkert är, att då, vid marinens återkomst till köket, en av stalldrängarna började bry honom, fick denne ett så duktigt kok stryk, att det blev slut med allt vidare gyckel.

what occurred did not transpire, but this is certain that, upon the marine’s return to the kitchen, one of the grooms, who ventured to banter him, received such a sound thrashing from Ben that it put an end to all further joking.

Då Ben tog saken så allvarsamt, antogs allmänt, att om den äktenskapliga ritualen blivit förnärmad, Ben själv varit den, som varit för het, och att, då han nu vore gift karl, han föresatt sig att hämnas varje förnärmande anmärkning.

As Ben had taken up the affair so seriously, it was presumed that if there had been anticipation of the hymeneal rites he was himself the party who had been hasty; and that now he was married, he was resolved to resent any impertinent remarks upon his conduct.

Emellertid, som frågan var av mindre intresse, blev även skandalen av mindre vikt.

At all events, the question now became one of less interest, as the scandal was of less importance;

Och som Ben givit tillkänna, att han icke ämnade tåla något ytterligare prat om saken, yttrades intet ord vidare därom, åtminstone icke i hans närvaro.

and as Ben had made known his determination to resent any remarks upon the subject, not a word more was said, at all events when he was present.

I vanlig tid blev jag kristnad; och så fullständigt hade min mor nu återvunnit sin matmors ynnest att, då kommendörkapten Delmar lovade bliva fadder, åtog sig fröken Delmar att även deltaga i ansvarigheten.

In due time I was christened, and so completely was my mother reinstalled in the good graces of her mistress, that as Captain Delmar had volunteered to stand my sponsor, the Honourable Miss Delmar gave the necessary female security;

Min mors enträgna begäran, att jag skulle få bära hans namn, tillät kommendörkaptenen, och jag blev således vederbörligen inskriven i kyrkboken under namn av Percival Keene.

at the particular request of my mother, the captain consented that I should bear his own Christian name, and I was duly registered in the church books as Percival Keene.