Appendix:Swedish corpus/Vagaries. Zoology

• 1888, Axel Munthe, Små skizzer: Zoologi; English translation

Zoologi

Zoology

¶ Man säger, att människokärleken är den högsta dygd, som finnes.

They say that love for mankind is the highest of all virtues.

Jag beundrar människokärleken, och jag tror förvisso, att den är blott ädla andar förbehållen.

I admire this love for mankind, and I know well that it only belongs to noble minds.

Min själ är för liten, min tanke flyger för nära jorden för att någonsin nå dit, och jag nödgas bekänna, att ju mer jag lever, desto mer avlägsnar jag mig från detta höga ideal.

My soul is too small, my thought flies too near the earth ever to reach so far, and I am obliged to acknowledge that the longer I live the farther I depart from this high ideal.

Jag skulle ljuga, om jag sade, att jag älskar människorna.

I should lie if I said that I love mankind.

¶ Men jag älskar djuren, de förtryckta, ringaktade djuren, och jag bryr mig ej om, att man skrattar åt mig, då jag säger, att jag trivs bättre bland dem än bland flertalet människor, jag möter i min väg.

But I love animals, oppressed, despised animals, and I do not care when people laugh at me because I say that I feel happier with them than with the majority of people I come across.

¶ När man talat med en människa i en kvarts timme, har man i regeln haft nog, icke sant?

When one has spoken with a human being for half an hour, one has, as a rule, had quite enough, isn't it so?

Jag åtminstone känner då vanligen lust att gå min väg, och jag är alltid förvånad över att den jag talar med ej sökt komma undan långt förut.

I, at least, then usually feel inclined to slip away, and I am always astonished that he with whom I have been speaking has not tried to escape long before.

Men jag har aldrig tråkigt i en snäll hunds sällskap, även om jag inte alls känner honom och inte han mig.

But I am never bored in the society of a friendly dog, even if I do not know him or he me.

Ofta när jag möter en hund, som går och funderar för sig själv, stannar jag och frågar vart han skall gå och språkar en stund med honom; och även om där ingen vidare konversation blir av, så trivs jag gott med att se på honom och söka tänka mig in i de tankar, som arbeta inom honom.

Often when I meet a dog walking along by himself, I stop and ask him where he is going and have a little chat with him; and even if no further conversation takes place, it does me good to look at him and try to enter into the thoughts which are working in his mind.

Hundarna ha den ofantliga fördelen framför människorna, att de ej kunna förställa sig, och Talleyrand’s paradox, att språket är till för att dölja tankarna, kan ej alls passa in på hundarna.

Dogs have this immense advantage over man that they cannot dissimulate, and Talleyrand’s paradox that speech has been given us in order to conceal our thoughts, cannot at all be applied to dogs.

¶ Jag kan sitta halva dagen i en hage och se på de betande kossorna och hästarna, och att observera en liten åsnas fysionomi anser jag för en psykolog vara en verklig njutning.

I can sit half the day in a field watching the grazing cattle; and to observe the physiognomy of a little donkey is one of the keenest pleasures of a psychologist.

Men det är egentligen då åsnorna går fria som de är mest intressanta, en bunden åsna är på långt när ej så meddelsam och natursann, som då hon får gå lös och ledig, och det är väl ej att undra på för resten.

But it is specially when donkeys are free that they are most interesting, a tied-up donkey is not nearly so communicative as when she is loose and at liberty, and that after all is not much to be wondered at.

På Ischia levde jag en längre tid nästan uteslutande med en åsna.

At Ischia I lived for a long time almost exclusively with a donkey.

Det var slumpen som fört oss bägge tillsammans.

It was Fate which brought us together.

Jag bodde i en liten sjöbod alldeles nere vid Marinan, och åsnan bodde vägg om vägg med mig.

I lived in a little boat-house down at the Marina, and the donkey lived next door to me.

Jag hade alldeles kommit ifrån att sova där uppe i hotellets kvava rum och hade med glädje antagit min vän Antonios inbjudning att bo nere i hans svala sjöbod, medan han var ute på långfiske uppe i Terracinabukten.

I had quite lost my sleep up in the stifling rooms of the hotel, and had gladly accepted my friend Antonio's invitation to live down at the Marina in his cool boat-house, while he was out fishing in the bay of Gaeta.

Jag mådde utmärkt bra där inne bland ryssjor och fisknät, och grensle över kölen på en gammal båt skrev jag långa kärleksbrev till havet.

I fared exceedingly well in there amongst the pots and fishing-nets; and astride on the keel of an old upturned boat I wrote long love-letters to the sea.

Och när kvällen kom och det började skymma där inne i sjöboden, gick jag till kojs i min hängmatta med ett segel till täcke och minnet av en lycklig dag till huvudkudde.

And when evening came and it began to grow dusk in the boat-house, I went to bed in my hammock, with a sail for a covering and the memory of a happy day for a pillow.

Jag somnade in med havsbruset och jag vaknade med dagen.

I fell asleep with the waves and I woke with the day.

Och var morgon kom min granne, den gamla åsnan, och stack in sitt allvarliga huvud genom sjöbodens öppna glugg och såg orörligt bort till mig.

Each morning came my neighbour, the old donkey, and stuck in her solemn head through the open door, looking steadfastly at me.

Jag förundrade mig alltid över att hon stod så stilla och bara stirrade på mig, jag kunde ej få någon annan förklaring däröver än att hon tyckte jag var vacker att se på.

I always wondered why she stood there so still and did nothing but stare at me, and I could not hit upon any other explanation than that she thought I was nice to look at.

Och jag låg där halvvaken och tittade på henne — jag tyckte också att hon var vacker, hon såg ut som ett gammalt familjeporträtt, där hon stod med sitt grå huvud i ramen av den mörka dörröppningen mot sommarmorgonens blånande fond.

I lay there half awake looking at her—I thought that she too was nice to look at. She resembled an old family portrait as she stood there with her gray head framed by the doorway against the blue background of a summer's morning.

Där utanför ljusnade det alltmer, och havets blanka yta började glänsa.

Out there it grew lighter and lighter, and the clear surface of the sea began to glitter.

Så kom en solstråle dansande och lyste mig rätt i ögonen, och då sprang jag upp och hälsade på golfen.

Then came a ray of sunlight dancing right into my eyes, and I sprang up and greeted the gulf.

Jag hade ingenting alls att göra hela dagen, men den stackars åsnan skulle egentligen tjänstgöra hela förmiddagen uppe i Casamicciola.

I had nothing whatever to do all day, but the poor donkey was supposed to be at work the whole forenoon up in Casamicciola.

Men där uppstod en sådan sympati mellan oss, att jag skaffade henne en vikarie, och så drev vi sorglösa kring hela dagen i ända som riktiga vagabonder, varthelst kosan bar.

There grew, however, such a sympathy between us that I found a substitute for her, and then we wandered carelessly about all day long, like true vagabonds wherever the road led us.

Ibland var det jag, som gick först, och åsnan vandrade beskedligt i hälarna på mig, ibland hade hon någon bestämd idé, och då följde jag naturligtvis med henne.

Sometimes it was I who went first with the donkey trotting quietly at my heels, sometimes it was she who had got a fixed determination of her own, and then I naturally followed her.

Jag studerade hela tiden med uppmärksamhet den intressanta karaktär, jag så oförmodat kommit i beröring med; och på länge hade jag ej trivts så väl i någons sällskap.

I studied the whole time with great attention the interesting personality I had so unexpectedly come across, and it was long since I had found myself in such congenial company.

Mycket skulle jag kunna orda härom, men som dessa psykologiska spörsmål är för allvarliga för en stor del av mina läsare, tror jag mig böra stanna här.

I might have much more to say about all this, but these psychological researches may prove far too serious a topic for many of my readers, and I therefore believe I had better stop here.

¶ Och fåglarna, vem kan någonsin tröttna på deras sällskap?

And the birds, who can ever tire of them?

Timme efter timme kan jag sitta på en mossig tuva och uppmärksamt höra på, vad en liten älsklig fågel har att säga — jag som aldrig kan hålla tankarna samlade när någon människa håller tal!

Hour after hour I can sit on a mossy stone and listen to what a dear little bird has to say—I, who can never keep my thoughts together when some one is talking to me.

¶ Men har du märkt, vad en liten fågel är vacker att se på, medan han sjunger sin visa eller ropar sin lockton och då och då böjer på sitt lilla graciösa huvud, liksom lyssnade han om någon skall svara där borta i skogen?

But have you noticed how sweet a little bird is to look at when he sings his song, and now and again bends his graceful head, as if to listen for some one to answer far away in the forest?

Och om sensommaren, då fågelmamma skall lära sina barn att tala — tro ej det är blott instinkt, de får ta lektioner även de i att lära sitt sjungande språk —, har du hört på de där övningarna, då mamman från gungande kateder föreläser om ett och annat och de sommargamla små stappla efter med klara barnstämmor...

In the late summer, when the bird-mother has to teach her children to talk—do not believe it is only a matter of instinct, even they have to take lessons in learning their singing language—have you watched these lessons when the mother from her swinging-chair lectures about something or other, and the summer-old little ones stammer after her with their clear child-voices?

¶ Och när fåglarna tystnar, behöver jag blott se ned bland gräs och mossa för att träffa på andra bekantskaper att sällskapa med.

And when the birds are silent, I have only to look down among the grass and moss to light on other acquaintances to keep me company.

Där vandrar en liten Jungfru Marie nyckelpiga, sirlig och nätt i sin svartprickiga klänning, fram över ett grässtrå och kommer så helt vänligt upp på mitt pekfinger och börjar genast ta mått till ett par handskar åt mig — handskar bryr jag mig inte stort om, när jag ej är i Paris, men jag vill ej göra henne ledsen med att säga det så hon hör det.

¶ Över vajande gräs och strå flyger en trollslända på vingar av solglans och silverskir, och djupt ner på stigen, som slingrar sig fram mellan gräsens väldiga stammar, stretar en liten myra med en torr barrkvist på ryggen.

Over waving grass and corn flies a dragon-fly on wings of sun-glitter and fairy-web, and deep down in the path, which winds between the mighty grass stems, a little ant struggles on with a dry fir-needle on her back.

Oländig är marken, än bär det uppför, än bär det nedför, än skjuter hon det tunga lasset som en kälke framför sig, än bär hon det på sina spänstiga axlar.

Rough is the road, now it goes up-hill and now it goes down-hill, now she pushes the heavy load like a sledge before her, now she carries it upon her slender shoulders.

Hon tar i i uppförsbackarna, så att det spänner i de små klena benen, hon glider utför ättestupor med sin börda i famnen.

She pulls so hard up-hill that her whole little body stiffens, she rolls down the steep slopes with her burden clasped tightly in her arms;

Men hon släpper ej taget, och framåt går det, ty myran har bråttom hem; snart faller daggen, och då är det osäkert ute i villande skog och bäst att vara därhemma i ro efter slutat dagsverke.

but she never lets go, and onward it goes, for the ant is in a hurry to get home. Soon the dew will fall, and then it is unsafe to be out in the trackless forest, and best to be home in peace after the day's work is ended.

Nu börjar vägen bli högländ och bergig och snart reser sig ett väldigt fjäll framför henne — vad fjället heter vet nog myran, jag vet ingenting, och jag tycker att det ser ut som en vanlig knytnävstor gråsten.

Now the road becomes mountainous and steep, and suddenly a mighty rock rises in front of her—what the name of that rock is the ant knows well enough; I know nothing, and to me it looks like an ordinary pebble.

Myran tvärstannar och funderar en stund, och så ger hon med antennerna en signal, som jag är för dum att förstå, men som andra genast uppmärksamma, och bakom ett torrt löv rycker två andra myror fram till förstärkning.

The ant stops short and ponders awhile, then she gives a signal with her antennæ, which I am too stupid to understand but which others at once respond to, for from behind a dry leaf I see two other ants approach to the rescue.

Jag ser hur de håller krigsråd och hur de nykomna betänksamt lyfter på stocken för att känna hur tung den är.

I watch how they hold a council of war, and how the new arrivals with great concern pull the log to try how heavy it is.

Plötsligt står de alldeles stilla och lyssnar — en patrull myror tågar förbi ett stycke längre bort, och strax ser jag ett par man avgå till undsättning.

Suddenly they stand quite still and listen—an ant-patrol marches by a little way off, and I see how a couple of ants are told off to lend assistance.

Så tar de i allihop på en gång, och liksom sjömän hala de upp stocken i långsamma drag.

Then they all take hold together, and like sailors they haul up the log with a long slow pull.

¶ Jag hör att det är för att reparera en jordbävnings förödelser, som timmerstocken skall användas — hur många strävsamma liv har måhända ej krossats under ruinerna av de fallande husen, och vilken ond makt kan ha rivit ned vad så mycket tåligt arbete timrat upp?

I understand it is to repair the havoc made by an earthquake that the log is to be used—how many hard-working lives were perhaps crushed under the ruins of the fallen houses, and what evil power was it that destroyed what so much patient labour built up?

Jag törs ej fråga, ty vem vet om det ej varit en förbigående människa, som petat med sin käpp i myrstacken!

I dare not ask, for who knows if it were not a passing man who amused himself by knocking down the ant-hill with his stick!

¶ Och alla andra småkryp, vilkas namn jag ej vet men i vilkas lilla värld jag med glädje blickat in, de är medborgare de också i skapelsens stora samhälle, och kanske fyller de sina medborgerliga skyldigheter långt bättre än jag fyller mina!

And all the other tiny creatures, whose name I do not know, but into whose small world I look with joy, they also are fellow-citizens in Creation's great society, and probably they fulfil their public duties far better than I fulfil mine!

¶ Och när man ligger så där och tittar ned i gräset, så blir man för resten så liten själv.

And besides, when thus lying down and staring into the grass, one ends by becoming so very small oneself.

¶ Och till slut tycker jag, att jag blott är en myra, som knogar fram med mitt tunga lass i villande skog.

And at last it seems to me as if I were nothing but an ant myself, struggling on with my heavy load through the trackless forest.

Än bär det uppför, än bär det nedför, men det gäller att ej släppa taget.

Now it goes up-hill and now it goes down-hill. But the thing is not to let go.

Och får man någon som hjälper till i uppförsbackarna, så går det nog.

And if there is some one to help to give a pull where the hill seems too steep and the load too heavy, all goes well enough.

¶ Men rätt som det är kommer ödet och petar omkull allt vad man byggt upp.

But suddenly Fate comes passing by and knocks down all that has been built up with so much hard labour.

¶ Myran stretar fram med sitt tunga lass djupt inne i villande skog; vägen är lång och det dröjer en stund ännu, innan dagsverket är slut och daggen faller.

The ant struggles on with her heavy load deep in the trackless forest. The way is long, and there is still some time before the day's work is over and the dew falls.

¶ Men högt över gran och fur flyger drömmen på vingar av solglans och silverskir.

But high overhead flies the dream on wings of sun-glitter and fairy-web.