sjunga

Swedish

Etymology

From Old Swedish siunga, from Old Norse syngva, syngja, from Proto-Germanic *singwaną, from Proto-Indo-European *sengʷʰ-.

Pronunciation

• IPA^(key): /ˈɧɵŋːˌa/

• audio:

  (file)

Verb

sjunga

1. sing (to produce harmonious sounds)

Conjugation

Conjugation of sjunga (class 2 strong)

	Active		Passive
Infinitive	sjunga		sjungas
Supine	sjungit		sjungits
Imperative	sjung		—
Imper. plural1	sjungen		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	sjunger	sjöng	sjungs, sjunges	sjöngs
Ind. plural1	sjunga	sjöngo	sjungas	sjöngos
Subjunctive2	sjunge	sjönge	sjunges	sjönges
	Participles
Present participle	sjungande
Past participle	sjungen
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Related terms

• besjunga
• insjunga
• sång
• sångare
• sångerska
• uppsjunga

See also

• sänka
• sjunka

References

• sjunga in Svenska Akademiens ordbok (SAOB)
• sjunga in Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1st ed., 1922)