snöga

From Wiktionary, the free dictionary
Jump to navigation Jump to search
See also: snøga

Swedish

[edit]

Etymology

[edit]

From Old Swedish snøgha, a parallel form to snioa (to snow) with an epenthetic hiatus-filling -g-, cf. the -g in stuga, loge, mogen, trogen, redobogen and roga. Compare dialectal Norwegian Nynorsk snøga.

Pronunciation

[edit]

Verb

[edit]

snöga (present snögar, preterite snögade, supine snögat, imperative snöga)

  1. (dated, dialectal) Alternative form of snöa (to snow)
    • 1790, Carl Michael Bellman, Fredmans epistel n:o 42:
      Vargar tjuta öfver alt, ren det snögar och blir kallt.
      Wolves howl everywhere, already it is snowing and getting cold.
    • 1797 October 28, Märta Helena Reenstierna, Årstadagboken:
      Hela natten och efven i dag Snögade mycket.
      All night and also today it snowed a lot.
    • 1818 December 28, Jöns Jacob Berzelius, Reseanteckningar[1]:
      Nu kom jag att kasta ögat utåt gatan och se — det begynner snöga.
      I happened to cast my eye on the street and saw – it has started to snow.
    • 1829, Esaias Tegnér, Vid Magister-promotionen i Lund[2]:
      Plöja i pannan, och snöga i håret, och snöga i hjertat.
      Ploughing in my forehead, snowing in my hair, and snowing in my heart.
    • 1886, Nils Linder, Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift[3]:
      I öfverensstämmelse med uttalet skrifves dock numera roa (icke »roga») och snöa (hällre än »snöga»).
      According to the pronunciation, it is now written roa (not “roga”) and snöa (rather than “snöga”).
    • 1905, Verner von Heidenstam, Folke Filbyter:
      Då skall du sluta att gå på jakt mer under vintern, Inge, så att det får snöga.
      Then you should stop hunting during the winter, Inge, so that it can snow.

Conjugation

[edit]
[edit]

References

[edit]