störa

See also: stora, stóra, and sťöră

Swedish

Etymology

From German stören. From Old Norse staura.

Pronunciation

• IPA^(key): /stœːra/

• audio

  (file)

Verb

störa

1. to disturb, to confuse or irritate, to interfere, to make noise
2. to put down poles into the ground

Conjugation

Conjugation of störa (weak)

	Active		Passive
Infinitive	störa		störas
Supine	stört		störts
Imperative	stör		—
Imper. plural1	stören		—
	Present	Past	Present	Past
Indicative	stör	störde	störs, störes	stördes
Ind. plural1	störa	störde	störas	stördes
Subjunctive2	störe	störde	störes	stördes
	Participles
Present participle	störande
Past participle	störd
1 Archaic. 2 Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Related terms

• avstöra
• störning

Anagrams

• rösta, rötas, sötar, töras, örats, östra