vänta

See also: vanta, Vǟnta, VANTA, and vænta

Swedish

Etymology

From Old Norse vænta (“to expect”).

Pronunciation

• IPA^(key): /²vɛnːta/

• Audio:

  (file)

Verb

vänta (present väntar, preterite väntade, supine väntat, imperative vänta)

1. (intransitive) to wait [with på ‘for’]

   Synonym: (archaic, poetic) bida

   Vi väntar på bussen. ― We're waiting for the bus.

   • 1915, Dan Andersson, Kolvaktarens Visor, Jag väntar...:

     Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
     medan stjärnorna vandra och nätterna gå. […]

     I wait by my fire as the hours pass,
     as the stars wander, and the nights go. […]

2. (transitive) to wait for, to expect

   Hon väntar barn i april. ― She is expecting a child in April.

3. (reflexive) to expect, to anticipate

   Jag väntar mig att det kommer att regna. ― I expect that it will rain.

Conjugation

Conjugation of vänta (weak)

	active		passive
infinitive	vänta		väntas
supine	väntat		väntats
imperative	vänta		—
imper. plural1	vänten		—
	present	past	present	past
indicative	väntar	väntade	väntas	väntades
ind. plural1	vänta	väntade	väntas	väntades
subjunctive2	vänte	väntade	väntes	väntades
present participle		väntande
past participle		väntad

¹ Archaic. ² Dated. See the appendix on Swedish verbs.

Related terms

• väntan
• förvänta
• invänta
• utvänta

Further reading

• “vänta”, in Svensk ordbok [Dictionary of Swedish] (in Swedish)