spela

See also: spelâ

Italian

Verb

spela

1. third-person singular present indicative of spelare
2. second-person singular imperative of spelare

---

Norwegian Nynorsk

Etymology 1

From Middle Low German spelen, spillen.

Alternative forms

• spele

Pronunciation

• IPA^(key): /²speːlɑ/ (example of pronunciation)

Verb

spela (present tense spelar/speler, past tense spela/spelte, past participle spela/spelt, passive infinitive spelast, present participle spelande, imperative spela/spel)

1. to play

Derived terms

• avspeling
• dataspel
• spelar
• spelemann

Etymology 2

Noun

spela n

1. definite plural of spel

References

• “spela” in The Nynorsk Dictionary.

---

Swedish

Etymology

From Old Norse spila, from Proto-Germanic *spilōną, spel +‎ -a.

Pronunciation

• IPA^(key): /speːla/

• audio

  (file)

Verb

spela

1. to play; a game, a tune, a melody, an instrument or a role
2. to gamble
3. to wind (ropes and such)

Conjugation

Conjugation of spela (weak)

	Active	Passive
Infinitive	spela	spelas
Present tense	spelar	spelas
Past tense	spelade	spelades
Supine	spelat	spelats
Imperative	spela	—
Present participle	spelande
Past participle	spelad

Derived terms

• anspela
• avspela
• inspela
• spela av
• spela bort
• spela Hamlet utan prinsen av Danmark
• spela in
• spelare
• spela roll!
• spela skjortan av
• spela ut
• spela upp
• spela över
• spelning
• uppspela

---

Westrobothnian

Etymology

From Old Norse spila.

Pronunciation

• IPA^(key): [speːlɐ] (example of pronunciation)

Verb

spela (preterite spela, supine spela)

1. to sing

   Han spela heelä vajen han for

   He sang throughout the entire journey

2. to be about; deal with

   Hä spela óm livä

   It is vital.

   Hä jär ospela óm hä

   That has not been settled.

References

• Rietz, Johan Ernst, “spela”, in Svenskt dialektlexikon: ordbok öfver svenska allmogespråket [Swedish dialectal lexicon: a dictionary for the Swedish lects] (in Swedish), 1962 edition, Lund: C. W. K. Gleerups Förlag, published 1862–1867, page 655